Längtan efter gruppen

augusti 21, 2018 0 av Sofia Viotti

Jag läser en artikel om barnlöshet. I kommentarsfältet skriver flera personer att en stor anledning till att skaffa barn är att man annars blir så ensam när man blir gammal. Jag hajar till. Av två orsaker. 1. Jag har jobbat inom hemtjänsten och sett så många äldre sitta ensamma den mesta av tiden trots att de har barn. 2. Är det inte en sorglig tillvaro vi lever i om vi automatiskt blir ensamma om vi inte garderar oss med att skaffa ett gäng barn?

Vi inbillar oss att familjen är en stabil enhet som ska finnas hela livet. Men människor skiljer sig och barn blir stora och flyttar. Och även när familjen under några år är en fungerande enhet så är det en liten isolerad grupp. Många känner sig ensamma även när de lever i en familj.

Så var är den större samhörighetsskapande gruppen? Den som vi människor genom historien fram till vår moderna civilisation har levt i. Finns den inte längre?

Det närmaste jag kommit den typen av upplevelse var med de vänner jag träffade när jag studerade. Vi flyttade till en ny stad. Vi hamnade i en klass. Vi hade inte valt varandra men vi skulle dela våra liv i fem år.

Vi hade samma våndor inför tentor. Vi blev kära och vi blev dumpade. Vi umgicks i skolan, i varandras studentkorridorer på kvällar och på uteställena på helgerna. Vi planerade somrarna ihop. Allt som var viktigt var vad vi gjorde tillsammans. Sällan satt jag ensam på mitt rum och funderade på mig själv.

Men så tog studietiden slut. Vi flyttade, skaffade jobb, stabila relationer och drömmar som inte längre var gemensamma utan istället handlade om den nya gemenskapen – partnern, barnen, familjen.

Någonstans där började rädslan för ensamheten. Från den automatiskt delade vardagen med ett stort gäng vänner så skulle vi planera umgänget, boka in och uppdatera varandra runt vad som hänt i mitt livet. Det var inte längre vi utan det var mitt jobb, min fritid, min semester, min framtid.

Vi började bete oss som olika enheter där kärnan inte längre var varandra utan vår relation till en partner som vi började skapa ett liv med.

Men tappade vi inte något?

Jag älskade den stora gemenskapen. Jag älskade att ha människor runt mig. Samma människor, många människor. Även människor jag inte kom överens med. Det skapade en trygghet och en känsla av att vara en del av något. Där problemen inte var individuella utan gemensamma. Vi var en större grupp.

Jag skräms av tanken på att sitta själv i en lägenhet när jag är 85, även om jag får barn som kommer och hälsar på en gång i veckan. Jag vill vara en gumma som sitter i hörnet av ett rum fullt av människor. Där människor kommer och frågar mig saker just för att jag är en gumma som levt länge. Att ha en säker plats i tillvaron tillsammans med andra.

Så skulle jag vilja ha det hela livet. Massor av människor att dela gemensamma problem med. För jag är så trött på detta individuella fokus. Jag, jag, jag. Vad vill jag?

Och kanske räcker det inte med familjen. Familjen är liten och obeständig. Den blir bara en förlängning av individualismen. Jag och min lilla familj.

Och kanske räcker det inte heller med alla separata små gemenskaper vi rör oss mellan – på jobbet, hemma, på fritidsintresset. Det blir för hoppigt och för enkelt att välja bort när något skaver.

Kanske behöver vi återigen den stora gruppen. Gruppen som genom historien blivit tvungen att kämpa tillsammans för sin överlevnad. Gruppen vi bara hamnade i och tillhörde. Den där stabila platsen som inte går att välja bort eller bli bortvald ifrån.

Jag är väldigt nyfiken på hur en modern sådan grupp skulle se ut. Där samhörighet kommer före självutveckling.